Så distribueras el

Från vattenkraftverken i norr till Smygehuk i söder slingrar sig kraftledningar med förgreningar ut i landet i ett finmaskigt nät. Dessa transportleder började byggas i början av förra seklet, ofta med stor möda genom ödemark och oländig terräng. Det är en imponerande infrastruktur, som vi kanske inte ägnar så många tankar när vi sätter kontakten i väggen, men den har betytt lika mycket för välståndet som våra vägar och järnvägar.

Idag är det svenska elnätet cirka 48 200 mil (= 13,2 varv runt jorden) varav 29 700 mil är jordkabel och 18 500 mil luftledning. Leveranssäkerheten i det svenska nätet ligger på 99,98 procent.

Elektrifieringen av Sverige började tidigt, redan i slutet av 1800-talet fick vissa städer elektrisk belysning. När sedan vattenkraften började byggas en bit in på 1900-talet växte ett stamnät fram för den el som skulle transporteras från kraftverken.

Idag består stamnätet av 15 000 kilometer högspänningsledningar. Ledningarna närmast de större kraftverken är kraftiga högspänningsledningar och ingår i stamnätet. Här har elektriciteten mycket hög spänning, 400 000 volt (400 kV).

Elektriciteten transporteras långa avstånd i stamnätet för att sedan ledas vidare i regionnätens ledningar med spänningar från 130 kV ner till 20 kV. Innan elen förs in i regionnätet har den transformerats från spänningsnivån 220 eller 400 kV till regionnätens nivå. Elintensiva industrier som smältverk och pappersbruk får oftast sin el direkt från regionnätet.

De lokala elnäten tar vid efter regionnäten, och skickar elektriciteten vidare till mindre industrier, hushåll och övriga användare. Innan elen når våra vägguttag har den stegvis transformerats till 230 volt, den spänning vi har i våra hem.